Jag heter Kamiliagården Granna-Gina och bor i Trelleborg med min matte Helen Forsberg och med min mor Lisa och min bror Fido.Nu ska jag berätta något märkligt som hänt mig.

En dag åkte jag med matte till en trevlig hanhund, Roger (Caroqs Emelanin), jag gillade honom och tänkte att det blir kul att leka med honom. Men ack nej, Matte och Rogers husse tog in oss i ett rum och där hände något som jag inte förstod…inte var det lek och bus i alla fall. Samma sak upprepades efter ett par dagar. Jag förstår det inte men bestämde mig för att bara glömma den här historien.

Efter en tid blev jag allt rundare och rundare och lite tröttare i leken med brorsan Fido. När det gått en tid började matte kalla mig för ”valpfabriken”, inte heller det förstod jag. Matte byggde en stor fin låda som hon kallade ”valplådan”, bäddade i den och placerade den under bordet i arbetsrummet som nu fick namn ”valprummet”. Samtidigt bäddade hon till sig själv med en madrass på golvet där. Valp och valp – vad betyder det? Tänkte jag. ..

Så en förmiddag, 25 juli, hände något! Jag skrek till lite och något kom ut ur mig…Aha, en liten levande varelse –  det är en sån de kallar valp! Nu förstod jag en del. Efter en stund hände samma sak igen, och igen och igen och igen. Jag hade fött fem valpar, 3 tikar och 2 hanar. Vilken grej, alltså! Så små och söta. Särskilt en tik var lite mindre än de andra och matte hjälpte mig att mata henne de första dagarna. Och när den lilla fick ont i magen så fixade matte det också.  Jag har tur som har en så duktig matte som jag litar totalt på. Hon kallade den här lilla tiken för Lillskrutt men vi bestämde att bara hon klarade sig och utvecklades bra så skulle hon få heta Kavata Klara. Rätt namn för det visade sig vara mycket vilja och kraft i den lilla. ”Ja, självklart”, sa matte ”hon är ju en Cairn”!

Från att ha varit ”valpfabriken” blev jag nu kallad ”mjölkbaren”. De är väldigt hungriga och ivriga mina fem små barn. Och jag ska erkänna att jag förändrades efter det här. Jag är fullt upptagen med att passa de små, mata dem och hålla dem rena. Men ibland tänker jag att de ska få kämpa om maten så då sitter jag upp när de ska dia och då får de ju faktiskt träna samtidigt.

De växer och det går så fort med deras utveckling, ja, så säger väl alla mödrar. Efter ett par veckor öppnade de ögonen och såg på mig, så jag presenterade mig och när jag sa att jag är deras mor så nickade de förnöjt. Det kändes som att jag fick godkänt. Det var fint att få möta deras blickar och det kändes som att vi kom närmre varandra.  De kravlar omkring och styrketränar benen och börjar också upptäcka världen i valplådan.

Nu har det gått en tid, valparna är fem veckor, och det är full fart vill jag lova. De går, småspringer och hoppar, leker med varandra och klättrar ut från valplådan. Nu bor vi i köket med ett stängsel en bit omkring valplådan, matte får nöja sig med en liten del av köket, men hon säger att det är ok. Och oj,dom bits! De har fått små vassa tänder som de använder på det mesta, inte minst på mina öron och på mattes tår. Även leksakerna får lite omilda behandlingar. Bus och lek – men så plötsligt lägger dom sig i en hög nära varandra och somnar.

Det är faktiskt så nu, att allt emellanåt lämnar jag valparna för längre stunder, även en mor måste väl få koppla av, eller hur? I hundvärlden existerar inte så kallade pappamånader.  Förresten så sneglar min mor rätt mycket på valparna – avundsjuk? Antagligen minns hon bara de bästa stunderna när Fido och jag var små. Men hon ska inte inbilla sig något, de här är mina barn!

De har nyligen fått prova på friluftslivet! På gräsmattan i trädgården. Det var nytt och de klev förvånat omkring och snubblade över grässtråna. Annat som är nytt är att de fått mat på ett fat. De står förstås gärna uppe i fatet när de äter…nåja, kursen i ”Vett och etikett” får jag vänta lite med.

Jag återkommer angående deras fortsatta utveckling. De pigga valparna har nu fått namn och jag slutar med den presentationen: Juvelen-Jack, Kavata- Klara, Lycklige- Laban,

Magnifika-Maggie, och Nyfikna- Nova.

Det här har jag dikterat för Ingrid Claezon som följt mig genom den här historien

2 september 2018

Gina, stolt mor